Kammarrätten i Stockholm har framfört att en promillegräns på 0,2 för fritidssjöfarten närmast ter sig som ett nykterhetspolitiskt förslag och saknar stöd i vetenskapliga studier. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att avgränsningen ter sig godtyckligt bestämd då det saknas utredning om huruvida den fångar in huvuddelen av de fartyg som promilleregeln bör avse. (LÄNK)


Sjöbefälsförbundet har ansett att en promilleregel inte bör gälla för yrkessjöfarten, bland annat eftersom befintlig kollektivavtalsreglering om alkoholpåverkan är tillräcklig.


Hovrätten över Skåne och Blekinge har däremot förespråkat att promilleregeln begränsas till yrkessjöfarten med hänvisning främst till att det saknas empiriskt belägg för att införa en sådan regel för fritidssjöfarten.


Polisförbundet anser att utredningen har så stora brister att den inte bör utgöra någon grund till kommande lagändringar. (Länk även till SR)


Svenska Livräddningssällskapet: (SLS) Anders Wernesten anser att politikerna började i fel ända när de förra året skärpte gränserna för sjöfylleri, men inte lagstiftade om att det ska finnas flytvästar till alla i båten.

– Det hade varit betydligt effektivare. Om du är full och ramlar överbord flyter du i alla fall, säger han till TT.
(Alltom02. Ett bevis i raden att det var viktigast att gå särintressen till mötes än ökad sjösäkerhet)


Sjösportens samarbetsdelegation (SSD) har hävdat att nuvarande lagstiftning är tillräcklig samt att förslaget bygger 
på felaktiga grunder och blir svårt att förankra hos allmänheten.

SSD 2008: ”Det betraktas som störande för den allmänna respekten för lag och ordning då polisens arbete tas över av en myndighet vars personal inte har rätt kompetens eller utbildning och som tillhör försvarsdepartementet”

SSD 2007: ”Nuvarande lagstiftning är tillräcklig, rätt använd är den ett utmärkt redskap
SSD med 700.000 aktiva båtmänniskor varit starkt kritiska. Googla ”Sjösportens samarbetsdelegation staffan högardh”


SVD. Under senare år har det stiftats ogenomtänkta lagar som tjänat syftet för politiker att visa handlingskraft eller tillfredsställa företrädare för okunniga opinioner. Rolf Hillegren, f.d kammaråklagare.


Prof i straffrätt Nils Jareborg på regeringens uppdrag (stycke 4.1.2 TIO RÄTTSSTATLIGA PRINCIPER)

1) Brott förutsätter att en gärning typiskt sett kränker eller hotar ett rättsligt erkänt intresse eller värde, som är möjligt att konkretisera och som ytterst kan föras tillbaka på individers intressen och värderingar.

2) Kriminalisering måste vara generell, dvs. avse brottstyper.
3) Bestraffning är samhällets mest ingripande och förnedrande sanktion. Kriminalisering bör därför enbart tillgripas i sista hand. För att kriminalisering skall framstå som befogad bör enligt Åklagarutredningen-90 således följande faktorer föreligga:
a) ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara,

b) alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller kräva oproportionerligt höga kostnader,
c) straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar,
d) straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskade beteendet och
e) rättsväsendet skall ha resurser att klara den eventuellt ytterligare belastning som kriminaliseringen innebär. Dessa principer återkommer även bland regeringens allmänna överväganden i den proposition som förslaget resulterade i (prop. 1994/95:23, s. 52 f.). Riksdagen ställde sig bakom regeringens uttalanden och underströk för sin del att kriminalisering som metod för att försöka hindra överträdelser av olika samhällsnormer bör användas med försiktighet.