Prof. i straffrätt Nils Jareborg.
Grundläggande förutsättningar för kriminalisering och straffansvar.
Allmänna principer för kriminalisering
Frågan om när och hur kriminalisering bör ske i ett samhälle har av
Jareborg sammanfattats i tio s.k. rättsstatliga principer enligt
följande (Jareborg, s. 63 f.).
1) Brott förutsätter att en gärning typiskt sett kränker eller hotar ett
rättsligt erkänt intresse eller värde, som är möjligt att konkretisera
och som ytterst kan föras tillbaka på individers intressen och
värderingar.
2) Kriminalisering måste vara generell, dvs. avse brottstyper.
3) Bestraffning är samhällets mest ingripande och förnedrande sanktion
. Kriminalisering bör därför enbart tillgripas i sista hand.
4) Straffrätten riktar sig direkt mot handlingar och underlåtenheter,
endast indirekt mot gärningsmannen.
SOU 2005:86 Grundläggande förutsättningar för kriminalisering och straffansvar
37
5) Ett brott förutsätter att gärningsmannen kan anses vara moraliskt
ansvarig för gärningen. Straffrättsligt ansvar får inte åläggas om
gärningsmannen saknade ansvarsförmåga eller om han eller hon
handlat utan uppsåt eller oaktsamhet eller på annan grund måste
anses vara ursäktad.
6) Brottstyperna måste vara definierade i lag (generell normgivning,
tillgänglig för allmänheten).
7) Brottstyperna måste vara begripliga och bestämt definierade.
8) Kriminalisering får inte ske retroaktivt till gärningsmannens nackdel.
9) Kriminalisering bör genom straffskalans utformning återspegla
måttet av förkastlighet hos brottstypen.
10) Straffhotet eller repressionsnivån bör inte vara strängare än vad
som är nödvändigt för att hålla brottsligheten på en tolerabel nivå.
Flera av dessa principer återfinns i betänkandet från Åklagarutredningen-90,
som innehöll förslag om avkriminalisering på flera områden
inom främst specialstraffrätten och som bl.a. ledde till att ett
strängare krav för straffansvar vid vårdslöshet i trafik infördes
(SOU 1992:61, s. 103 f.). För att kriminalisering skall framstå som
befogad bör enligt Åklagarutredningen-90 således följande faktorer
föreligga:
a) ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara,
b) alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella
eller kräva oproportionerligt höga kostnader,
c) straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar,
d) straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka det
icke önskade beteendet och
e) rättsväsendet skall ha resurser att klara den eventuellt ytterligare
belastning som kriminaliseringen innebär.
Dessa principer återkommer även bland regeringens allmänna överväganden
i den proposition som förslaget resulterade i (prop.
1994/95:23, s. 52 f.). Riksdagen ställde sig bakom regeringens uttalanden
och underströk för sin del att kriminalisering som metod
för att försöka hindra överträdelser av olika samhällsnormer bör
användas med försiktighet.
Av regeringen antagna principer
Frågor om nykriminalisering diskuterades av regeringen i propositionen
Ett effektivare brottmålsförfarande, prop. 1994/95:23. Till
grund för regeringens proposition låg Åklagarutredningens
betänkande Ett reformerat åklagarväsende, SOU 1992:61.
Utredningen hade i betänkandet föreslagit att regeringen skulle ge
generella direktiv till departement och kommittéer att iaktta
restriktivitet med nykriminalisering. I propositionen gjorde
regeringen följande bedömning (prop. 1994/95:23 s. 52–54):
Kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika
normer i samhället bör användas med försiktighet. Rättsväsendet bör
inte belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde.
Kriminalisering är heller inte det enda och inte alltid det mest effektiva
medlet för att motverka oönskade beteenden. Det allmännas resurser
för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana förfaranden som
kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på
annat sätt.
----
Syftet med kriminaliseringen är naturligtvis ytterst att människor skall
avhålla sig från det straffsanktionerade beteendet. Straffet är i sig
repressivt. Avsikten är att det skall verka avskräckande. Särskilt vid
allvarligare brottslighet som riktar sig mot enskilda kan straffet också
fungera som en form av upprättelse för brottsoffret. Det kan vidare
innebära att den brottslige i vart fall under en tid förhindras att begå
nya brott. Även om givetvis ett behandlingsinriktat innehåll av
verkställighet av straff alltid bör eftersträvas saknar emellertid straffet
till skillnad från vissa andra tvångsingripanden från det allmännas sida i
princip reparativ funktion. Straffet är i denna bemärkelse ett uttryck
för ensidig maktutövning från det allmännas sida. Att belägga ett
förfarande med straff är sålunda en drastisk åtgärd, vilken bör föregås
av ingående överväganden från den normgivande maktens sida.
Därvid måste särskilt beaktas att rättsväsendet vid brist på
resurser bör prioritera bekämpningen av den allvarligare brottsligheten
på bekostnad av sådana förseelser som har ringa straffvärde. Om
överträdelser av en straffbestämmelse på grund härav eller av annan
anledning kan antas komma att lämnas utan åtgärd måste övervägas
om bestämmelsen alls bör gälla.
